Renovering av källaren är påbörjad sedan länge, tyvärr med en massa tråkiga förseningar längs vägen. En kväll förra hösten satte vi oss ned och gav ett löfte: Vi ska vara nöjda med det vi har, utan att stressa över det vi inte uppnått. Det är ett löfte som inte är så lätt att hålla varje dag, på något sätt är vi uppbyggda att sträva framåt var vi än befinner oss. I fredags blev jag uppriktigt ledsen över att den gångna veckan (och så många andra innan dess) stressats förbi. Jag var på begravning och det är sådana stunder som tar dig till nuet. Det är nu jag finns till, finns till med de saker jag är bra på, finns till med alla mina miljoner brister, om morgondagen vet endast Gud.
Igår var det vår elfte bröllopsdag, då vi firade med spabesök, middag och bio. En stund på tu man hand, att få kramas utan att ett litet huvud tränger sig emellan (hur härligt det där huvudet än är ibland) och få prata utan att bli avbruten vart annat ord med en fråga om allt från navelludd till hur barn blir till. Idag är det Mors dag, min dag :) Det är ofta jag hör mig själv och andra mammor nämna hur skönt det vore att få gå på toa ensam någon gång eller kanske måla naglarna utan de blir förstörda på direkten innan de hunnit torka. Ett tag irriterade detta mig, jag tänkte "vi har ju faktiskt valt att skaffa barn, skyll dig själv om det nu är så jobbigt", fast då såg jag inte hela bilden. Jag såg inte den stolta blicken i ögonen, den lite rakare hållningen och att det sas med ett leende. Jag förstod att det inte handlade om martyrskap, utan empowerment.
Inlägg
